Den sjunde och sista vandringsdagen började med sol.

Men vi hade för första gången fått täckning på våra mobiler och kunde se att regn var på ingång, så vi gav oss snabbt iväg för att hinna så långt som möjligt innan regnet.

Strax innan lunch kom regnet, lagom till vi skulle klättra över stora rasbranter. Det blev snabbt otroligt halt och vi var tvungna att dra ner på tempot.

För första gången på sex dagar såg vi bebyggelse i form av fler än ett hus, och vi fick även uppleva en norrländsk sandstrand.

Utloppet till sjön var för djupt och för strömt för att vi skulle kunna vada över, men som tur var gick det färjetrafik.

Trots regn var humöret på topp!

Sen var det dags att korsa vårt sista kalfjäll. Rakt in i dimman.

Daniel tog en av sina beryktade mikropauser.

Vi mötte en ensam ren som, precis som oss, irrade omkring i dimman.

Lagom som vi började gå nedåt lättade dimman och vi fick en magisk vy över sjön Langas.

Vi sökte oss uppåt för att få en schysst sista lägerplats.

Jag plockade blåbär för att koka sylt på till morgondagens frukostgröt.

Utsikten från tälten var fantastisk och blev en perfekt avslutning på sju fantastiska dagar i Sarek.

Dagen efter åkte vi hem igen. Årets vandring var över och i vanlig ordning var vi alla otroligt trötta, otroligt glada och redan sjukt peppade på nästa års äventyr.

. . .